över sundet

var för länge sedan jag skrev nu.
varit i en ordentlig svacka och är väl det fortfarande men det börjar iaf kännas bättre. har gått upp till 300 mg efexor igen och tror att det hjälper en hel del.
vågade för första gången på månader bli full med människor i helgen och det gick jättebra. tror det äntligen kanske börjar ordna upp sig med magen men jag vet fortfarande inte varför den krånglar.
saknar alla mina finaste vänner och det är alldeles för länge sedan jag träffade många av dem, men de flesta bor i Malmö och jag är inte riktigt så bra att jag vågar det än. blir så jävla bitter när jag tänker på att om jag aldrig fått för mig att sluta röka och sluta med antideppen så hade jag sluppit den här helvetestiden. är ju totalt jävla isolerad i sandby och hade jag inte haft min Fia här hade jag blivit tokig. jag vill ut och dansa och supa och träffa nya människor och jag hatar att hela sommaren kommer gå utan att jag riktigt kan leva som jag vill.
har ju så ont i hjärtat att jag håller på att gå sönder med. har blivit sådär tokkär, riktigt jävla tonårskär. sådär så att han finns i huvudet jämt, att alla låtar handlar om honom, att jag blir till en flinande idiot runt honom. och ja, klart han inte känner likadant. har nog inte känt såhär sedan sist jag var kär i honom för snart 2 år sedan. och det är ju trevligt att det finns folk som kan få en att känna såhär men jag börjar bli så trött på att det aldrig bara kan vara rätt. de gånger jag varit såhär kär och karln i fråga faktiskt har känt likadant har det ju fan aldrig blivit bra. antingen är han ett jävla as, eller så är han ett svartsjukt ångestknytte, eller så är han så sjukligt osäker att han byter personlighet vid byte av umgänge. jag lyckas jämt hitta de där ångestmänniskorna.. och jag föredrar väl iofs människor som faktiskt vet vad ångest är för killen jag var med förra sommaren, han fattade ju verkligen inte något och det är jävligt frustrerande det också. men det måste ju gå att hitta någon som inte bryter ned en totalt för det. eller som i det här fallet totalt fuckar upp huvudet. men det går över. det gör det alltid.
är ju meningen att jag ska jobba imorgon men klockan är nu 4 och jag har fortfarande inte somnat. har slut på zopiklonen och alla tankar snurrar runt och ångestklumpen river i bröstet. tog en stesolid som jag fått av en vän men det hjälpte inte. hatar att inte gå till jobb men jag kommer inte klara av att göra de saker jag är där för att göra på ingen sömn. och när jag är trött får jag verkligen fysiskt ont i hela kroppen. det är fruktansvärt. men vet inte om det är värre med ångesten jag kommer ha hela dagen imorgon om jag inte går dit. jag älskar ju verkligen mitt jobb också så det är så jävla jobbigt att riskera det såhär och jag hatar att göra folk besvikna.
har två tentor om 2 veckor. har inte pluggat till dem. har inte haft orken efter jobb och pga all ångesten som inte låter mig koncentrera mig på något. och de ger mig ju också ångest och stressar mig. det blir en ond cirkel.
jag hade bara verkligen behövt någon jag kunde luta mig mot nu. jag är så trött på att kämpa hela tiden, att det aldrig är lätt.

Even in your arms I know I'll never get it right
Even when you bend to give me comfort in the night
I've got to have your word on this or none of it is true
And all I've said was just instead of coming back to you